Jag vet inte hur många gånger som jag och mina klasskompisar har fått svara på den frågan under åren som vi har gått på Strömbäck. För er som inte förstår så kan jag säga att det betyder Vad var det som fick er att börja studera teckenspråk? typ. 
Jag tyckte det skulle vara lite bra och roligt att skriva det här på bloggen vad det var som fick mig in på detta karriärsval, för det har inte alltid varit lika självklart som just nu.


Det här är min historia om hur teckenspråket har blivit så stor del av mitt liv!
(Den långa versionen)

---

Jag har alltid varit i kontakt med teckenspråket ända sedan jag föddes eftersom min underbara syster är döv. Jag lärde mig mycket de första åren vid livet och jag tyckte inte det var något särskilt konstigt faktiskt. Våran familj flyttade senare ifrån Göteborg och Partille till Vänersborg. Min syster skulle nämligen gå i skola där, Vänerskolan. Jag och Pernilla växte upp som vilka andra syskon som helst. Syskonkärlek till max. Ibland kunde det var hur bra som helst och redan nästa sekund så hatade man varandra så mycket att man inte kunde vara i samma hus. Ni som har syskon vet hur det är.

Jag började själv skolan och två gånger varje termin så åkte jag till Vänerskolan för att lära mig teckenspråk som ett hörande syskon. Det gick bra till en början och jag trivdes mycket bra. Men när jag började ta mig upp i ålder så var det något som hände. Det var plötsligt inte lika roligt med teckenspråk längre. Jag tror också, att det lite växte upp en avundsjuka inom mig eftersom min syster ofta fick uppmärksamhet istället för mig. Dels så tog min skola och min hockey mer och mer tid så jag och min syster gled mer och mer isär. Stunderna då vi hatade varandra blev längre och längre. Det gick t.o.m så långt att jag slutade teckna till min syster. Jag ångrar det djupt nu och jag har inget och försvara mig med mer än att jag var ung och dum. Vi gled mer och mer isär och jag tappade allt vad teckenspråk innebar. Det var väl något år eller mer som det var som värst, jag undvek min syster till max.

Men då kom vändningen. Min syster flyttade till Örebro för att gå på gymnasiet. Det gick en tid och jag tyckte det var hur skönt som helst att slippa ha henne hemma hela tiden. Men efter en längre tid var det en känsla inom mig som växte fram som jag aldrig trodde skulle infinna sig. Det var en känsla av saknad efter min syster. När hon då kom hem blev jag glad över att se henne igen, men vad hände då? Vi kunde inte kommunicera. Jag hade ju inte tecknat på flera år så jag hade ju glömt det mesta och bokstaverade mest. Jag blev en bokstaveringsmaskin och min syster blev omåttligt frustrerad. Det blev mycket missförstånd och jag mådde sämre och sämre eftersom det var mitt fel att jag inte kunde ha en fullgod kommunikation med min egen syster. Det var helt enkelt förjävligt!

Jag försökte komma igång med språket men det var inte så lätt som jag trodde. Min syster var ju bara hemma 1-2 ggr varje månad. Jag hade just börjat gymnasiet och hockeyn tog hur mycket tid som helst. Tid fanns inte helt enkelt till teckenspråket. Jag skämdes i flera års tid för mitt teckenspråk, för att jag inte kunde kommunicera med henne. Men år 2004-2005 så tog jag upp det på allvar. Jag slutade med hockeyn 2004 (det var inte pga av teckenspråket utan att jag tappade gnistan) och tog också studenten. Jag var arbetslös i några månader och fick då genom ett arbetsprojekt i stan en praktik på min systers gamla skola, vänerskolan. Jag var med på idrottslektionerna och assisterade. Mitt teckenspråk var inte alls bra men jag kände att det blev bättre. Jag träffade en gammal bekant där på skolan och det var på det viset som jag fick jobb som kontaktperson för en döv kille. Med honom jobbade jag drygt ett år samtidigt som jag läste upp betyg på komvux, bl.a teckenspråk steg 1 och 2. Det blev bättre och bättre med mitt språk och jag kände att jag inte behövde skämmas lika mycket och jag var glad att min syster fortfarande ville prata med mig.

Tack vare jobbet som kontaktperson så kom jag att komma i små situationer där jag fick tolka ibland. Efter en dag när jag jobbat så kom jag hem och jag var helt lyrisk och jag kunde inte alls förstå varför? Det skulle ta en vecka tills jag förstod vad det var som gjorde mig så glad. Det gick en vecka och jag skulle jobba igen. Jag kom återigen hem helt lyrisk och jublande glad. Nu hade jag kommit på vad det var. Eftersom jag hade tolkat lite smått så hade jag haft ett tillräckligt teckenspråk för att skapa en förståelse mellan teckenspråket och svenskan. Jag förstod var det var. Så många år som jag skapat misär mellan min syster och mig tack vare mitt språk. Nu betalar jag tillbaka med att göra kommunikation möjligt istället med mitt språk. Det var därför jag var så glad. Att göra en kommunikation möjlig, det var helt underbart. Att vara den språkliga länken mellan två parter var helt underbart.

Det var då jag kom på att teckenspråks-tolk, det ska jag bli. Jag kom in på Strömbäck och flyttade över hela landet till Umeå. I början så kände jag fortfarande att jag, nästan var skyldig på ett sätt, att göra det här. Men medans språket växte och jag växte som person insåg jag att språket ger mig så mycket tillbaka. Jag kan leva på ett helt annat sätt genom teckenspråket. Jag har alltid varit lite stel och teckenspråket har hjälpt mig att leva ut mitt liv lite mer. Jag har fått chansen att integrera musik och teckenspråk som idag är en av mina största hobbys. Teckenspråket är nu en del av min vardag och jag älskar verkligen det här språket.

Jag befinner mig nu under utbildningens sista år till teckenspåks och dövblindtolk. Min resa har varit väldigt lång och jag börjar se målet på resan. Nej inte ett mål utan ett delmål för att min resa inom teckenspråkets värld kommer att fortsätta hela livet.

Finns det någon som jag vill tacka?
Min syster Pernilla: Om det inte varit för hennes tålamod hade jag inte varit här.
Jag älskar dig Pernilla!

Så för er som trodde jag valde att plugga teckenspråk bara för att jag kunde det innan, FUCK OFF!