Som jag skrev i några inlägg sedan att jag läste en blogg där en kille beskrev sin egna HBT historia. Jag blev grymt inspirerad av den så jag tänkte göra detsamma här på min blogg!

---

Jag tänkte börja min HBT historia med min första "komma-ut" situation.
Året var 2007 och jag var tjugo år gammal. Det tog ett tag för mig att komma på det själv, att jag var just Homosexuell! Nu när jag tänker tillbaka på min uppväxt så ser jag glasklart att jag varit HS en längre tid. Det var bara att jag ignorerade mina känslor vid den tiden och ville väl inte acceptera vem jag var. Jag växte upp i en hockey-kultur och ville väl rätta mig till normen antar jag. Nu tycker jag att det är barnsligt som jag höll på men vad ska man göra när man är ung och man vet helt enkelt inte bättre. Huvudsaken är ju att jag 2007 hittade vem jag var!



Jag kommer inte ihåg någon speciell incident där jag bara "OMG, jag är ju homosexuell!" utan som jag beskrev förut, så har jag nog vetat det men ignorerat det. Jag började acceptera vem jag var! Det var mycket tack vare min utbildning måste jag säga! Teckenspråket får mig att leva ut - jag får vara mig själv. Skolmiljön fick mitt, för dåliga, självförtoende att växa! En dag sa jag till mig själv "Va fan Dennis, varför håller du på som du gör?! Du vet, jag vet!" (Fan, det låter som jag har flera personligheter, HAHA)

Efter det där lilla samtalet så bestämde jag mig för att krypa ur mitt skal och vara ärlig mot mig själv och mot omvärlden!



Då kom nästa problem! Eftersom mitt självförtroende aldrig varit av en bra kaliber så var det här med att komma ut en jobbig process! Iaf till en början! Första personen som jag berättade det för tog det kanske c:a en timme före jag vågade säga något! Personen är Carolin och är klasskamrat på tolkutbildningen. Det var glasklart att det var hon jag skulle berätta det först för då hon är en av mina bästa vänner! Jag tog mod till mig och sa "Jag har en sak att berätta!" Jag frågade om hon ville följa med mig in i ett rum för DSB boxarna (Som är ett litet klaustrofobiskt rum med kamera där vi tecknar och filmar in våra berättelser). Hon gjorde det, och det var under en lektion där vi hade eget arbete, så vi missade faktiskt inget viktigt. :P



Som sagt, det tog en bra stund! Jag ville säga det rätt ut men det gick helt enkelt inte! Jag försökte nästla in det så att hon skulle förstå utan att jag nämnde ordet Bisexuell (som jag kom ut som i början). Men så började jag komma i närheten och sa den här frasen!

"Du och jag går på stan! Vi tittar på människor och framför oss går en flicka och en kille! *paus* (söta Carolin ser helt lost ut)  Jag tycker om flickan *paus* men *paus* jag tycker om killen också! Så är det med alla människor som jag ser - jag tycker om både killar och tjejer"

Hon säger "Aha, men lilla vännen" Ger mig en kram och säger att det är helt okej och mycket andra saker som får mig att gråta inombords av lycka! Det var som en stor gigantisk planet lyftes från mina axlar! Det kändes så skönt! Jag hade tagit ett stort steg framåt!

Därefter så gick det bättre och lättare att säga det till folket runt omkring!
Ett stort tack måste jag säga till Carolin som hjälpt mig och stöttat mig igenom hela den här processen!
Nu är vi tyvärr inte lika nära idag som vi var då men hon ska veta att jag är djupt tacksam för hennes stöd!
Priceless!